Tema: Båtvin

Äntligen dags för en mitt-i-veckan-provning med Patrik igen. Sist så stod jag för båda vinerna och denna gång så ställde Patrik upp med två viner, plus lite god mat. Sådana här kvällar ger en lite extra kraft i höststressen. Jag provar båda vinerna blint såklart.


I glas nr 1, stiger en dov ton av nästan övermogna jordgubbar. Lätt rostat kaffe och en häftig ton av orientaliskt te. Ingen tvekan vad som gömmer sig i det här glaset, Pinot Noir. Efter några timmar i karaffen öppnar doften upp sig ytterligare och skänker en läcker sötfruktig jordgubbston med stänk av vanilj i. Det här får mina mungipor att vända uppåt.

I munnen är vinet elegant och flörtigt med klart tydligt smak av solvarma jordgubbar. I avslutet ett spännande inslag av tallbarr. Avslutet är lite varmt av alkoholen till en början. Efter sina timmar i karaffen är den känslan borta. Kan kanske bero på att min munhåla vant sig. Nu händer det som hände i doften, vinet växlar upp och får en rejäl skjuts i smaken, med härligt sötfruktig druvsaft som känns igen i en bra Pinot.

Jag säger med säkerhet att det är en Pinot Noir, och med tanke på att syran är lite dovare än en Bourgogne så klipper jag till med att det är en "Cali Pino".

2000 Marimar Don Miguel Vineyard Pinot Noir, Russian River, Californien.

Vad roligt. Ett kärt återseende. Den här har jag provat tidigare, läs gärna mer om det här. En favorit producent som fick mig att öppna upp ögonen för Californien och Pinot Noir. Lite historik och fakta skrev jag om i inlägget då jag provade den sist. Kul, ett mycket gott vin som fortfarande var vin full vigör, trots sina nio år på nacken.


I glas nr 2, stiger helt andra dofter upp ur glaset än det första. Här finns en läcker personlig doft. Spännande nyanser av höstens rotfrukter och mylla är väldigt tydligt. Jag tycker mig hitta en flyktig ton av flytande lakrits. Efter sin tid i karaffen så händer det saker. Nu försöker vi hitta ord så som, sur disktrasa, mogen kittost eller gammalt blomvatten med rosor i. Allt det här förstås i en positiv bemärkelse. Vilket kan vara svårt för en icke vinfrälst att förstå, men det är något äkta och terroir över doften. Jag lyckas t.o.m finna lite eneträd.

I munnen känns ung fräsch frukt igen. Här bygger vinet på en fransk stramhet och slank frukt. Mörka toner blandas med läckra animaliska drag. Mitten partiet är nästan rönnbärs syrligt. Avslutet lämnar ett stramt intryck och nyanser av järn eller blod. Mycket gott.

Det här är sånt vin som sätter igång salivproduktionen i munnen och längtan efter en god köttbit. Med tanke på mina intryck och den unga frukten, med dess stramhet, fast ändå med en lätthet så går min gissning till en ung Côte-du-Rhône.


2005 Château La Fleur Calon, Montage Saint-Emilion, Bordeaux.

Tänk att Bordeaux kan vara så gott. Tidigare avfärdade jag det som för dyrt och för blaskiga viner. Nu flera år senare faller min smak tillbaka och jag uppskattar den här typen av vin mer och mer. Visst är det svårt att hitta bra Bordeaux-viner till överkomliga priser, men det kanske ändå bara är ett Sverige-problem?

Tyvärr hittar jag inget om denna producent. Vore intressant med lite bakgrundsfakta, men vi kan ändå se att det gjordes mycket bra i Bordeaux 2005.

Angående rubriken så var det här viner som Patrik köpt på en Finlandskryssing för ett par veckor sedan. Bägge vinerna låg runt 200-hundringen. Det var även där jag köpte min Marimar 2000.
-Tack Patrik för två mycket goda viner och en lyckad middag. Nu ser vi fram emot lördagens stora provning!

2007 Mediterra

När Lasse med familj var över på middag för ett par veckor sedan, så tog han med sig den här flaskan. Jag har haft möjlighet att prova den vid ett par andra tillfällen och då har jag tyckt om den.

Poggio al Tesoro är ett sammarbetsprojekt mellan Allegrini och Leonardo LoCascio. Gården består av 70ha och är uppdelat på fyra olika gårdar, varav tre av dem ligger i Bolgheri och den fjärde i Bibbona.

I senaste numret av Livets Goda går det även att läsa att Mediterra är en produkt av en Systembolagsoffert. Där man från Systembolagets sida efterfrågade ett modernt och tillgängligt vin.

Druvblandningen är av nästan lika delar Sangiovese, Cabernet Sauvignon och Merlot.

Mörk murrig frukt med toner som går åt körsbär men också jordgubbar. Vanilj som ger nästan en känsla av crème brûlée. Jag kan nästan hitta lite rökighet som för tankarna till sydafrikansk shiraz. Efter en tid i glaset öppnar sig lite grön paprika i kupan.

Smaken är koncentrerad och bär på mörk frukt. Smakrikt med tydligt rostade ekfat. Mörka körsbär och björnbär. Bra syra. Mjuka tanniner som gör vinet drickfärdigt nu. Fräscha inlägg av örter kommer fram efter ett tag. Avslutet är långt och gott.

Det här vinet är riktigt gott. Jag tror stilen faller många på läppen.

2007 Mediterra, Poggio al Tesoro, Italien, SB 74887, 149:-

Clarendon Hills & Uva Mira

Det var längsen jag och Agne provade vin ihop. Så äntligen hittade vi en lucka i kalendern. Upplägget är som vanligt, en varsin flaska och man provar den andres blint.
Först ut är min flaska.

Det första som slår oss är en viss ton av medicin. Sen kommer en läcker doft av blommor med tyngdpunkt på rosor. Frukten doftar lite söt och bär inslag av vanilj. Sötbäriga toner av jordgubb och hallon. Efter en stund i glaset finns en känsla av skog eller nyponhäck.

I munnen är vinet visköst och väldigt eldigt (14%). Den varma eldigheten är så pass stor att det ger en Sherry-känsla. Alkoholen har tyvärr lindat sig runt all frukt, vilket gör det extra svårt att plocka ut beståndsdelar. Vinet har en oljig känsla i munnen. Vi hittar lite hallon och en läcker touch av gräddessert. Läckra silkiga tanniner. Vinet upplevs väldigt välgjort och påkostat. Tyvärr stör alkoholen alldeles för mycket för våran smak. Doften är jätte läcker dock.

Synd där, jag hade höga förväntningar på denna Aussie-Grenache. Producenten Clarendon Hills är en av Australiens största kultproducenter. Robert Parker har bland annat utnämt dom till Wine Producers of the Year. Vinstockarna har en ålder på 65-85 år och vinet har lagrats på små franska nya ekfat i 14 månader.

2006 Clarendon Hills Grenache Old Vine Hickinbotham, SB 99797, 299:-

Nästa flaska står Agne för.

Kraftig svartvinbärs doft. Djup mörk frukt. Läckra nyanser av bondgård och ensilage. Snygg make-up av fat, inget oakmonster här inte. Efter ett tag även lite trevliga körsbär och en spännande ton av burk-champinjons-spad. Annars tycker vi doften ger ett ärligt och äkta intryck.

Smaken är kraftfull och rejält sträv. Tanninerna gör munnen snustorr. Mörk frukt med toner av svartavinbär och körsbär. Lite snygga fat ligger dolt i frukten. Avslutet är långt, men som sagt rejält strävt. Vinet känns på tok för ungt att dricka nu. Senare på kvällen bryter lite gröna toner fram, som te x kvisttomater och paprika. Är det Cabernet Franc månne? Det är absolut ett välgjort vin som det ska bli spännande att få prova om ett par år. Om det är möjligt Agne?

Uva Mira är en otroligt spännande producent som ligger i Stellenbosch, högt uppe i Heldelberg Mountains. Det höga läget ger ett svalare klimat, vilket gör att vinerna drar mer åt det europeiska hållet. Det gick inte att finna den annars så tydliga rökigheten som man finner i viner från Sydafrika. Att vinet sen har en så kraftig ryggrad skiljer sig också mot dom "sötfruktiga" vinerna här ifrån tycker jag. Druvblenden är Cabernet Sauvignon, Merlot, Shiraz och Cabernet Franc.

2006 Uva Mira Red Blend, Sydafrika, ca 200:-

Två mycket bra viner provade. Där ena dominerades av alkohol och den andra av unga tanniner. Just ikväll var Uva Mira vinnaren för mig, ett mycket bra vin. Hoppas vi kan göra om det här snart igen, Agne.

2007 Perdera

Det här är också ett vin som jag tänkt prova, men aldrig kommit till skott med. Nu tog jag chansen och det ångrar jag inte. Producenten Argiolas är en familjeägd gård på södra Sardinien. Deras flaggskepp Turriga får mycket positiv uppmärksamhet, ser fram emot att få tillfälla att prova den. Perdera är ett betydligt enklare vin, säkert gott till olika charkuterier, pasta eller varför inte pizza. Druvblandningen är 90% monica, 5% bovale sardo och 5% carignano. Druvan Monica var okänd för mig, så efter lite läsning får jag klart för mig att denna Sardinska druva levererar lättdruckna vardagsviner.

Doften är initialt stört läcker, med massor av mörka mogna körsbär, lite salmiak, en hel del fattoner, allt toppat med lite choklad. Efter en tid i glaset skiftar den mer åt cigarr och tobak. Efter ytterligare en tid så växlar frukten över till mer röd karaktär. Nu känns de klassiska syrliga körsbären igen, men också lite blandade örter. Det här lovar gott.

Smaken kan inte lura någon att det är något annat än italienskt i glaset. Vinet är super tydlig på körsbär. Det var längesedan jag kände det så tydligt som i det här vinet. Vinet har en personlig touch, precis som jag gillar. Den har en bra struktur med fina sandiga tanniner. Trots att den är ganska lätt i sin kropp så är det ändå en rätt så rejäl skjuts i smaken. Ju mer syre i vinet, desto mer går det åt syrlig röd frukt.

Jag gillar det här vinet. Helt klart ett av de mest spännande i sin prisklass. Andra har inte varit lika glada över det. Så kan det vara.

2007 Perdera, Argiolas, Sardinien, SB 6026, 85:-

2005 Salvareggi

2005 Salvareggi var ett av de 10 viner som stoppades vid lanseringen av oktober nyheter förra året. Systembolaget hävdade att de inte var de samma viner man fått smaka på vid offerteringen. Samma etikett men inte samma innehåll. Hur det gick vet jag inte, men nu stod den där på hyllan iallafall, så det var väl bara att prova.

Druvblandningen är sangiovese, cabernet sauvignon och merlot i för mig okänt stora delar.


Rätt läcker rödfruktig doft, med tyngdpunkten på vinbär och körsbär. Det doftar välgjort och innehåller charmiga fattoner. En uns choklad, men det som gör doften extra spännande är för mig den tydliga tonen av eneträd.

Smaken bär på syrlig frukt med toner av körsbär, plommon och choklad. Men också mer av trätoner så som fat, ceder och eneträd. Om doften var charmig och personlig, så var det inget som smaken kan skryta med. Vinet smakar tillrättalagt och snyggt, men saknar karisma och personlighet.


2005 Salvareggi, Toscana, Italien, SB 12356, 119:-

2006 Langhe Nebbiolo

Så fort jag är ute i höstskogen, och då oftast när jag letar svamp, får jag ett starkt sug efter nebbiolo. Jag vet inte var det beror på. Kanske är det något med doften, fuktig höstskog och välfylld svampkorg.

Det var på tiden att jag tog mig för att smaka på Fontanafreddas Langhe. Den finns att hitta på de allra flesta bolagshyllor och har marknadsförts som en mini-Barolo.

Visst finns det där, den där fräscha, härliga höstskogen som är välfylld med svamp. Det är något blommigt också över doften. Klassiska italienska körsbär är en självklarhet. Lite mer spännande inslag som tjära och salmiak ger doften en kryddig karaktär. Till och med rotfrukter lyckas jag förnimma. Doften tilltalar mig mycket.

I munnen är vinet medelfylligt och läskande med en rejäl frisk syra. Syrliga italienska körsbär blandas med lite läder och salmiak. Den där känslan av blommigt hänger med i munnen också. Inte några tuffa Barolo-tanniner här inte, utan mer ett to-drink-now vin. Allt som allt så är det här ingen mini-Barolo, men jag tycker ändå att det här vinet ger lust till en mer stadig bekantskap.

2006 Langhe Nebbiolo, Fontanafredda, Piemonte, SB 22300, 99:-

Jones Road och Poliziano

När Patrik kommer över mitt i veckan är det brukligt att han tar med sig en flaska och jag står för en. Så provar vi varandras blint. Denna gång hade Patrik av olika anledningar inte möjlighet att ta med sig en butelj, så jag tog tag i saken och korka upp två flaskor. Eftersom vi skulle äta Confit de Canard med ugnsbakad kulpotatis i ankfett och en enkel men fräsch sallad, så föll valet på god Pinot Noir. Tyvärr sprack upplägget när det visade sig att 2006 Walter Hansel North Slope Pinot Noir var korkskadad. Då kommer man på att man har alldeles för lite Pinot i skåpet, så Polizianon fick rycka in och gjorde det med bravur.

Jones Road bär på en druvtypisk doft, sötfruktiga röda bär med tyngdpunkt på jordgubbar. Lite brända kaffetoner och läckra apelsinsyror.

Smaken känns bygger på ung sötbärig frukt, med inslag av knäck och kola. Röda bär är tydliga och då främst jordgubb. Vinet är väldigt rund och fin i munnen, kanske saknar lite tanniner för min smak. Den blir lite slätstruken. Visst är den god och den håller ihop fint under hela kvällen, men den där intressanta personligheten finns inte där.

Mandrone di Lohsa är något helt annat. Här får vi den där wow-kommentaren när vi sticker ner näsan i glaset. Det första som slår mig är bullbak!!? Det kan bero på att vi hällde upp vinet direkt utan luftning då Hansel var korkdefekt, för efter en kort stund är den söta kanelbullsdegen borta. Nu finns istället en läcker nyanserad och komplex doft. Fylld med körsbär, mörk frukt, kryddor, russin, portvinstoner, svamp och en liten begynnande mognad.

I munnen upplevs vinet först väldigt strävt, men det är borta i andra sippen, vi drack ju mjuk Pinot innan. Snygga fattoner med medföljande vanilj blandat med klassiska mörka körsbär. Russin likt en amarone men ändå inte, för här är har vinet också läskande syror och en stramhet. Eftersmaken är för mig komplex och sanslöst god.

Det här var en av årets höjdpunkter. Vinet köpte jag i junisläppet -07. Druvblenden för detta Maremma-vin är 80% Cabernet Sauvignon, 10% Petit Verdot och 10% Alicante. Poliziano gör några av de bästa vinerna i Italien, Asione och Le Stanze är väl inte helt obekanta för er vinintresserade.

2005 Jones Road Pinot Noir, Victoria, Australien, 219:-

2004 Mandrone di Lohsa, Poliziano, Maremma, Toskana, 269:-