BYOB till lammsjön

 Vi var fyra gubbar som träffades i stugan för en vin & mat en vacker höstdag. Finns det något roligare än att få prova vin och vräka ur sig gissningar, liknelser och associationer. Vi hade alla tagit med en bra skörd var av flaskor, självklart provade vi allting blint. Spisen gick varm hela dagen när rätterna avlöste varandra och nog var vi proppmätta när ögonen gick igen långt senare på natten.

 För att värma upp munnen inför dagens övningar gick vi loss på lite champagne.Champion-Ouy har en fin och trevlig doft som är lite äpplig och har dom klassiska tonerna av bröd och jäst. I munnen är smaken frisk och återigen väldigt äpplig, rätt elegant. Dock är frukten lite gles och vinet upplevs lite glest, ja faktiskt rentav tunn. Någon eftersmak finns inte att tala om. Näe, absolut inget märkvärdigt och kanske knappt värt sitt ursprungsnamn, men för 169:- finns ingen korkångest med att öppna resten av lådan.

 Herren häller upp ett vitt i glaset. Här finns ingen tvekan om att vi har riesling i glaset. 2002 Zilliken Forstmeister Geltz har en superläcker doft av petroleum, moppe och oljegrop. Massor av mineraler och en del krispiga äpplen tittar fram bland soppan. I munnen återigen den där härliga fotogen och petroleum stilen. Oljig känsla i munnen med lite söt honungsmelon och snygga mineraltoner. Avslutet är långt, vi ställer undan resten av flaskan till anklevern med stekt pancetta och balsamico.  

 Hummer innan den kokades och gratinerades

 Patrik häller upp rött i glasen. Doften bär på mörk röd frukt med en hel del fat, rom-russin, tomatpuré och lite gröna själkiga toner. I munnen finns körsbär, svartvinbär och lakrits. En hel del fat lyser igenom. De gröna tonerna kommer loss långt senare. Syran är pigg och tanninerna är torra.

Våra gissningar börjar bland de modernare slaget av Toscana, när inte det stämde haglade gissningar från alla håll. Men att det var en 2006 Cabernet/Agiorgitiko från Grekland. En ögonöppnare för ett helt outforskat land.

 Älgkött från vår gode vän jägaren. Köttet blir till en Älg Boeuf Bourguignon med höstkantareller och en härlig potatismos med jordärtskocka och en rejäl smörklick i. Samtidigt kokar vi oxsvanssoppa också på spisen.

 Agne fyller på nästa glas. 2003 The Observatory har en häftig och personlig doft av pelargon, äppelmust, krut, buljong och kokta grönsaker. Det här delar lägret, några av oss gillar det skarpt och en annan dissar hårt. I smaken finns det där skitiga som är så häftigt. Mörk frukt med lingonsyrlig syra. Svavel och rök. Jag gillar den mer och mer. Vi var och naggade i Sydfrankrike innan vi landade i Sydafrika till slut.

 Jag häller upp nästa röda från karaffen. 1995 Gran Reserva Remires de Ganuza har superläckra och komplexa toner. Här sniffar vi fram torkat läder, tobak, något floralt, flyktiga menthola toner, fikon, choklad och lite vanilj. Det svävar en skön mognad över allt ihop. Smaken är varmfruktig och rätt eldig men bär på läcker frukt som för tankarna till något torkat. Sen hittar vi läder, svart te, buljong och torra skafferi kryddor. Här blandas både röda och mörka bär i en schysst bärkompott. Syran är läskande frisk och avslutet långt och komplext.

Grabbarna är och snurrar i Ch9dP innan Herren ringar in Iberiska halvön.

 Riporna ligger för styckning. Det blev smörstekta ripbröst i grädd/konjaksås till KarlJohan-risotto. Att en sån liten fågel kan smaka så mycket vilt är bortom all förstånd.

                                                      

 Herren fyller på våra glas med 2008 Chemin de Moscou, Domain Gayda och ur glasen strömmar purung frukt, fylld med toner av viol, kött, blåbär, plommon, kaffe, vitpeppar och vanilj. Koncentrerat, modernt och lyxigt. Smaken är maffig och boostad. Blåbär, vanilj och örter i en supergod varmjordig frukt. Avslutet är långt och fylld med blåbärspaj med vaniljsås.  

Riktigt gott, men man bör gilla den maxade stilen som erbjuds. För mer utförlig info om vinet läs gärna Herrens tidigar inlägg här.  

Nästa vin som också Herren bjuder på saknar jag bild på, men det var en 2009 Cuveé du Vatican Réserve Sixtine Blanc. Första gången jag provar en vit Chateauneuf-du-Pape och vi hade inte en susning när vi gissade. Doften är läckert blommig med drag åt syrén, gula frukter och citron. I munnen är vinet fet och oljigt. Syran är låg och alkoholen är lagom varm. Inslag av sten och flinta, men också en hel del ylle och smörblomma. 

Gott och udda, det är inte varje dag jag dricker 100% Rousanne.  

 Patrik bryter av och häller upp ett vitt vin i våra glas. 2009 Würzburger Stein Riesling Kabinett från Juliusspital har en doft som är packad med mineraler, flinta, krita och rök. Här hittar vi också lite svag petroleum, innerslang och melon. Smaken är rejält krispig och är galet god med sina mineraler och grapefruktbitterhet. Långt och uppfriskande avslut.

Franken när det är som bäst, mineraler och grape.

 Hummern är färdiggratinerad med fänkålssmör. Jag poppar upp en champagne för att skölja ner det hela med.

André Clouet standard NV är faktiskt riktigt god, och till hummer sitter det som en smäck.

 Agne häller upp en ljust rött vin i våra glas. 2008 Maranges Le Croix Moines från Camille Giroud har en hel del volatila drag i doften av terpentin och målarfärg. Den röda frukten går åt lingon och nypon. Smaken är läskande syrlig med inslag av lingon, röda vinbär och tranbär. Tanninerna är småkorniga och tydliga.

Riktigt gott och vi lutar vår tro åt Piemonte, med tanke på det volatila och tanninerna. Ack så fel man kan ha. Kanon bra Bourgogne.

Herren gör nästa framryckning med karaffen och häller upp 2001 Chateauneuf-du-Pape från Domaine de la Janasse. Superläcker doft med härlig mognad i sig. Här hittar vi fikon, viltfond, piptobak, örter, ett skimmer av röd frukt och flyktig menthol. Smaken är fyllig med kompakt frukt och en viss mognad. Läckra hallon, körsbär och russin som får vem som helst att börja skratta av glädje. Varm och eldig, absolut, men med en otrolig längd som bara växer under kvällen. Glasen blir fort tömda.

 

 Agne fyller snabbt på med nästa vin. 2004 Dagromis från Gaja. Underbar doft fylld med körsbär, höstlöv och målarfärg. Det doftar ren skär frukt med sublima drag av rosor och Greve Hamilton-tobak. Smaken är härligt god med söta bär, körsbär och rosor. Komplexa drag av svart te och piptobak. Massor med pulvriserade tanniner, men absolut drickbar redan nu. Avslutet är riktigt snyggt och långt.

Det här är definitivt min kopp med te. Satan i gatan va gott.

 

 Jag tycker att vi borde avsluta med en trevlig port och öppnar 1998 Quinta do Vesuvio. Doften är fyllig och söt med kompakta toner av russin, valnötter, viol, bittermandel och björnklister. I munnen är vinet tjockt, kompakt och alldeles på tok för söt. Vinet är helt i obalans och får stämpeln: används medicinskt för knäont.

En lång dag är slut och jag tackar alla som gjorde den här helgen till ett minne för livet. Vi kör något liknande i vår igen.

Tre höstviner.

Nyfunna Karl-Johan svampar får lägga grunden till såsen. Därefter byggs det på med rejäla skivor tornedou och egenodlad fransk delikatesspotatis från lantstället. Agne tittar förbi med en flaska vin och jag plockar fram en ur garderoben. Vi häller upp i karaffen och är noga med att inte visa den andre vad vi dekanterar.

Först ut är mitt val.

Efter en halv timme i karaffen är doften påtaligt eldig, på gränsen till stickande spritig. När vi lyckas ta oss förbi spritångorna finns här en mörk och söt frukt. Stor vaniljdoft men även en lustig nyans som vi kämpar med hela kvällen för att sätta namn på. Just nu tycker vi det är marzipan!

Efter tre timmar i dekanten så har alkoholen lagt sig och nu flödar en ton och känsla av vaniljglass med industriell jordgubbsexstrakt i.

I munnen är vinet även här påtaligt eldigt. Den mörka frukten går till blåbär, björnbär och plommon. Den första tidn lägger sig en extremt tydlig salmiakstång på tungan när vinet sväljs. Bakom alkoholen och den koncentrerade frukten döljs ett finkornigt sandpapper av tanniner. Allt som allt ett gott vin, men alldeles för alkoholstarkt och spretigt i komponenterna för att det ska locka till nya köp

2005 Qupé Alisos Vineyard Syrah, USA, 330:-

Andra glaset är Agnes bidrag.

Här går det inte att missa att vinet innehåller Cabernet Franc. Doften ger läckra toner av paprikamix, kvisttomater och lustigt nog lite gurka. Frukten känns mörk. Jag har normalt sett svårt för caberbet franc, men det här är nog första gången som det väcker en lust i mig. Nyvunnen kärlek? Den är precis på gränsen, men vippar inte över till allt för gröna toner, utan håller sig inom ramen för min palett och som sagt; doftar jäkligt bra.

I munnen är frukten lätt mogen och komplex. En lätt slöja av paprika och kvisttomat kan skönjas. Den koncentrerade mörka frukten håller hela vägen i en perfekt balans och harmoni. Inte alls så spretig i sin uppbyggnad som Qupé. Det här är en fröjd att dricka. Dom små fina tanninerna anas knappt bakom det välgjorda vinet. Det är först när jag får se etiketten som jag kan finna en liten, liten rökighet, men det lyfter bara vinet till det bättre. Wow, jag är ärligt överraskad av kvalitén och drickbarheten över vinet.

Tryffelsvinet är importör av vinet och skriver så här om det: 70% Cabernet Sauvignon, 26% Merlot samt 4% Cabernet Franc. Lagras på 61% nya franska och 30% amerikanska fat i 16 månader. 2001 var en sval årgång med kalla nätter. En lång sval mognadsprocess ger lager med nyanserad smakrikedom. djup färg och fruktighet. Detta borgar för lagringspotential. 001 är en legendarisk årgång i Sydafrika. Den var strålande då vinerna släpptes och nu är den makalös.

2001 Simonsig Tiara, Sydafrika, ca 220:-

Som en liten bonus har Agne med sig en halvflaska port. Vi dukar upp med ett gäng olika ostar, som får doppas i körsbär/lakrits marmelad som vi spetsar med lite balsamvinäger.

Vi hånler och flinar stort när näsan får lägga sig på glasets kant. Färgen är mer åt bärnsten och orange än åt mörk blå. Doften är extremt tydlig på valnötter och gula sultanrussin. Den är söt med otroliga komplexa nyanser. Små lätta spår av fikon kan uppfattas.

Smaken är söt och fantastisk komplex. Valnötter, gula sultan russin och fikon. Allt håller ihop strålande och av tanninerna finns bara idag kvar en ryggrad som bär upp frukten. Avslutet är skrattretande långt. Smakerna finns kvar i munnen i flera minuter. Ett fantastiskt vin. Stort tack Agne för att du låter mig få uppleva det. Warrés är helt klart i toppskiktet bland porthusen.

1987 Warré Quinta da Cavadinha, Portugal.

2001 Taylor LBV

Det är inte allt för ofta jag dricker Port. Oftast så klart runt jultider, och när jag provar så är det nästan alltid Late Bottled Vintage. När jag för ett tag sedan fick prova en Taylor´s Vintage Port 2003 så förstod jag vilken skillnad det är på upplevelse. Så nu har man börjat samla på sig lite Vintage också, men innan de nått sin peak så får man väl hållas med LBV.



Det var förövrigt Taylor´s som "uppfann" Late Bottled Vintage och huset har av Michael Broadbent kallats för "portvinens Latour".


Doften är såklart söt och väldigt fruktig. Klassiska drag av russin, plommon och choklad. Även en hel del fikon och kryddor förstärker julkänslan.
Smaken är söt och varm. Tydliga toner av russin, plommon, choklad och fikon känns. det långa avslutet är varmt och sött. Väldigt gott, blir alltid sugen på en bit grönmögelost såklart.

2001 Taylor´s Late Bottled Vintage, Portugal, SB 82744, 159:-

Höst med Port och Amarone

Frugan har fest med väninnorna här hemma, så jag flyr till grannen med barnen och lite ost plus vin. En underbar höst eftermiddag ger oss en längtan efter grönmögelost, pepparkaka och port. Jag har aldrig varit stormförtjust i portvin, men provar återkommande för att hitta min stil. På den Fine wine provning som jag skrev om i förrförra inlägget fick vi prova en 2003 Taylor´s Vintage Port. Den var helt klart den bästa port som jag provat. Har förstått att den fått 100p av Parker också. Fast ikväll blir det en Late-Bottle-Vintage från Graham´s. Jag läser då och då att detta är ett bra substitut för en riktig Vintage, men för mig var skillnaden fruktansvärt stor. Taylor´s V hade en underbar balans i sin sötma, frukt och alkohol. Det saknar jag i Graham´s LBV.

Portvinets doft är söt och lätt eldig. Glaskupan är fylld med toner av russin och plommon. Smaken är fyllig och söt. Här finner jag en för mig allför stor eldighet. Avslutet rundas av med russin, plommon, fikon och choklad.

2001 Graham´s LBV Port, 149:-

Under kvällen långa samtal provar vi Amarone. Den fungerar faktiskt ganska bra till en Pollykladdkaka. Under en period köpte jag rätt mycket Amarone, men det gör jag inte längre. Amarone är fortfarande väldigt gott, nån gång ibland. Masi Costasera finns väl i stort sätt i alla systembolagsbutiker och den tycker jag levererar det jag förfäntar mig av en standard-amarone. Klart bättre än Tommasi´s standard-amarone i exakt samma prisläge.

Doften är jättestor och tydlig på mörka körsbär. Massor av torkade kryddor och lite russin. En lätt jordighet letar sig fram också. Men en superläcker chokladton som jag går igång på. Efter ett par timmar får jag det till fruktkaka. Härligt. Är det det varma 2003 som ger den här generösa doften tro?

Smaken är fyllig och kraftfull med drag åt mörka körsbär, torkade kryddor. Men även lite svamp. Härligt fruktigt slut som lämnar chokladtoner kvar i munnen. Alkoholen störs jag inte av här. Kan kanske blivit dämpad av portvinet tidigare? Det här är för mig en modern, snygg och god Amarone. Betalade 182:- på VikingLine mot bolagets 259:-.

2003 Masi Amarone Costasera, 259:-