Äntligen helg efter en lång arbetsvecka. Med ny säsong av "Så ska det låta" som jag och dottern följer passar jag på att plocka fram en nästan renskrapat Pata Negra fot. Världens godaste skinka? Javisst, är det det. Denna svartfotade spanska grisart som matas med ekollon skulle vara lika obligatorisk i köket som micron är. Uppskruvad på en träställning med en fuktig handduk över klarar den säkert ett år i rumsvärme. Jag lyckas karva fram små "chipsflan" och njuter av den nötiga, fylliga smaken.
Kvällen får fortsätta i Spaniens tecken, så jag korkar upp en Rioja. Det var länge sedan. Jag fick lite "avsmak" när dillen blev så uppenbar för en tid sedan. Så hoppas den här inte är ett buteljerat kräftspad. Tempranillo kan ju vara magisk i rätta händer.
Färgen är elegant röd. Doften är god och förvånadsvärt kraftfull. Det tydligaste som slår emot mig är vanilj. Vanilj i massor från den amerikanska viteken. Sen hittar jag torkade kryddor och en liten skvätt röda bär. Smaken är medelfyllig och tydlig på fat och vanilj. O visst finns det där, dillen, men tack och lov ganska nertonad. Torkade kryddor och de röda bären finns med här också. Vinet har en hög syra. Eftersmaken är normal lång. Slutsatsen blir, att jag trots låga förväntningar tycker att vinet är riktigt gott. Ska bli intressant och se om resten i flaskan håller tills i morgon kväll.
Rent generellt har jag uppskatt Reservorna bättre än Crianzan eller Gran Reservan. Och om jag förstår så är det här ingen topproducent, men för hundra spänn tycker jag dom lyckas bra.
.JPG)
.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar