2005 Alain Jaume Grande Garrigue

Den sista flaskan från skåpet av denna bonniga fransman. Jag har skrivit om den flera gånger förrut, läs mer här. Just i den här sista flaskan så upplevde jag att namnet på vinet var helt rätt., Grande Garrique. Fick känslan att jag kunde se och känna landskapet där vinrakorna växer. Dess terroir. Dess olika vegetation som bidragit till vinets karaktär. En upplyftande känsla.

Doften sjunger av toner från härliga röda bär med starka drag åt jordgubbspaj, och massor med blandade örter. Det är timjan, rosmarin och dragon. En viss pepprighet spetsar till doften.

Smaken är förvånadsvärd bred. Den håller hela vägen i munnen och smakerna drar förstås åt röda bär. Bären ackompanjeras med vildvuxna örter, timjan och rosmarin. Avslutet är kryddigt och snyggt. Fina tanniner som vävs in i frukten. Visst, det är inget STORT vin, men det får en att slappna av efter en tok-stressig dag på jobbet. Oh, vips så har man nästan druckit upp hela flaskan själv.

Langotto al Barolo Chinato

Förödande goda choklad praliner från italienska Alba. Väl balanserad vinsmak i dess krämiga mitt som möter upp den höga kvalitén i chokladen. Rekommenderas starkt!!

2005 Alain Jaume Grande Garrique, Vacqueyras, 120:-

2005 Seghesio Cortina

För ett par år sedan blev jag tok förälskad. Ruset tok snabbt slut och jag sprang efter mer. Förälskelsen bestod av Seghesio Old Vine Zinfandel. I väntan på att nåa årgångar skulle släppas av denna kärlek, så fick denna Cortina kliva in som älskarinna.


Här har vi 100% zindandel från Dry Creek Valley i Sonoma. Den dominerande jordtypen i vingården kallas Cortina, därav namnet. Skördeuttaget ligger på 2 ton/hektar. Vinet är lagrat i elva månader på 75% franska och 25% amerikanska ekfat, varav 33% var helt nya.



I glaset finns en klart överlägsen eldighet. Alkoholen ligger på 15,2%. Doften är riktigt stor, åt det murriga hållet. Mörka bär, plommon och en hel del svarta vinbär gör sig till känna. Såklart finns en hel del vanilj runt alla bären. Doften växlar mycket under kvällen, vilket gör det spännande och nästintill omöjligt att låta bli och sticka ner snoken i glaset var femte minut. Plötsligt finns där kvisttomater. Lite senare dominerar ett sorts artificiell jordgubbsdoft. Efter det fylls doften med tobak. Och till slut lite björnbär och massor av choklad. Doften är en riktig höjdare.

I munnen känns tyvärr vinet som eld, därefter lägger sig en aska runt munhålan. Alkoholen gömmer mycket av dom goda svarta vinbären, plommonen, björnbären, vaniljen, tobaken och chokladen. Vinet är koncentrerat och bär med sig starka intryck av fat. Även avslutet är långt men förstärkt av alkoholen.

Doften kan göra mig knäsvag igen. Men den tydliga alkoholen i munnen drar ner mina känslor för denna älskarinna. Nu längtar jag till den stora kärleken Old Vine, som ligger och väntar i skåpet.

( Cortina Vingård, bilden är lånad från Seghesio´s hemsida )

2005 Seghesio Cortina, USA, 294:-

2005 Cá di Pian

Ett vin med en noshörnings kraft och styrka? Familjen Rivetti kan knappast vara okänt av någon vinintresserad. Cá di Pian är en av deras Barbera d´Asti-viner i den lägre prisnivån. Lagring sker i nya,mediumrostade franska ekfat i ett år. Ingen klarning eller filtrering. Det var ett tag sen jag sist provade Cá di Pian. Redan i handen känns flaskan tyngre än tidigare årgångar. Kan det stämma?

Doften är riktigt tydlig på fatkaraktär. Vinet ger ifrån sig en stor och inbjudande doft. Förödande goda choklad och mörka körsbärstoner retar min aptit. En fin nyans av svamp lockar mig ut i skogen, där imponerande ekar växer.

I smaken har vinet en ännu tydligare ekfatskaraktär. Runt träden växer mörka, stora bigaråer. Från de nya dyra eken kommer toner av vanilj med på köpet. En god chokladsmak ger mig välbehag. Den varma mörka frukten lämnar ett långt avslut i munnen. Ett litet minus blir det när dom sista sekunderna i avslutet lämnar ett alltför träigt avtryck i munnen.

Visst är det här ett riktigt gott vin och jag kommer att följa den i flera årgångar. Hoppas bara den kraftiga eken var tillfällig.

2005 Cá di Pian, La Spinetta, Italien, 179:-

2006 Morellino di Scansano

Idag blir det low budget. Men för alldel gott. Vinet finns i ordinarie sortiment och jag tror alla känner till den. Här behövs inga långa utlägg.

Doft; Mörka körsbär, lite örter, choklad och lite söta röda bär.

Smak; Frisk syra, körsbär, röda bär, enkel i sin framtoning men lättsamt gott. Lätt eldigt avslut.

( Brie de Meaux på rustik baguette, enkelt men vansinnigt gott! )

2006 Morellino di Scansano, Val della Rose, Italien, 75:-

Riktigt goda tomater.

Alla Italienare talar alltid om hur viktigt det är med riktigt bra tomater. Under de sista månaderna fanns dessa tomater att hitta i butikerna. Det fanns färska i en klase på 2 kg eller dessa konserverade. Jag slog till på en burk. Detta måste testas. För 130:- burken måste dom väl vara bra. Frugan och jag gjorde helt enkelt en klassisk bruschetta. Vansinnigt gott! Visst fanns där en aning av den "konserverade" smaken, men otroligt smakrika. Jag kan bara tänka mig en tomatsås till pastan på dessa eller varför inte en tomatsås till pizzan.


Här följer ytterligare info om tomaterna vilket är hämtat från nätet;


Namnet Piennolo-tomater har sitt ursprung efter den traditionella teknik som bönderna på Vesuvius sluttningar har använt sig av som innebär att tomatklasarna knyts ihop i en ring så att det skapas en storklase (piennolo), som hängs upp där det är torrt och luftigt. Därifrån kan de enskilda tomaterna plockas en och en och användas under de följande månaderna. Den långa naturliga konserveringen, genom hela vintern och ibland ända till våren, fungerar genom att tjockleken på skalet som beror på att tomaterna odlas utan konstbevattning.
Tomaten har en tydlig röd färg, har tydliga linjer på sidorna och avslutas med en sorts spetsig topp som kallas ”pizzo” och detta särskiljer formen från olika hybrider som saknar sidlinjerna och har en rundare form. Skinnet är tjockt och nästan lite knaprigt, tomatköttet är fast med en delikat och omisskännlig bittersöt smak beroende på halten av socker och saltmineraler.
Slow Food har, i likhet med vad de gjort för andra traditionella produkter av hög kvalitet, angivit ett område för produktionen av piennolo-tomaterna och i samarbete med regionen Campania och nationalparken Vesuvius arbetar de för att erhålla en DOP-beteckning (Skyddad Ursprungs Beteckning).
Odlingsområdet för piennolo-tomater inkluderar alla byar och samhällen på Vesuvius sluttningar som är belägna på en höjd på mellan 150 och 450 meter över havet. Fröbäddar förbereds i februari medan de små plantorna blir planterade i mars-april och tomaterna skördas i perioden juli och augusti.
Jordmånen av lava ger en jämnt fördelad sammansättning ämnen. Den är mörk, sandig, vattengenomsläpplig, rik på kalium och med lågt innehåll av organiska ämnen och kväve.
Den enda bevattning som sker är genom det naturliga regnvattnet. Hela odlingsförfarandet plantering, beskäring, rensning, skörd, osv.) sker för hand och belägenheten på de branta sluttningarna gör det omöjligt att mekanisera produktionen. Under regnfattiga år blir produktionen mycket begränsad och understiger 100 kvintal per hektar.
Piennolo-tomater är en fundamental ingrediens i många av de typiska Neapolitanska kött- och fiskrätterna, men de används också för att skapa nya och innovativa rätter där man vill tillgodogöra sig den extraordinära kvaliteten i råvaran.

2003 Fabius

Agne visar sin generositet med att dra ur korken på det här Syrah-vinet från Italien. Producenten Ciacci Piccolomini är av yppersta kvalitét, läs mer här och här. Förra året hamnade 02:an av detta vin på min Årsbästalista. Kanske är återigen mina förväntningar alldeles för höga? Det råder ingen tvekan om att detta är ett mycket välgjort vin och sjukt gott, men just denna kväll saknar det där sista lilla extra, för mig.

I glaskupan är doften fylld med nougat och kola. En massa röd frukt, så som tex hallon tränger upp. Hallontonen övergår senare till en hallonlikör-pralin. Doften ger en känsla av krämighet. Den är charmig och urläcker.

Smaken följer upp tonerna av röd frukt och reducerade hallon. Rätt mycket körsbär uppenbarar sig också. Det krämiga i doften kan i smaken skrivas ner i kola. Frukten känns slank, välbyggd och modern. Avslutet är långt och riktigt gott.

(Sovrano, komjölk och minst 20% buffelmjölk. Cheesus, va gott!)

2003 Fabius, Italien, ca 300:-

2005 Rocca Guicciarda Riserva

Dags att följa upp en gammal trotjänare. Förra årgången tyckte jag väldigt mycket om. Lagom tills jag upptäckte det och tänkte köpa på mig lite så stod 05:an på hyllorna istället. Jag minns en 1999 som jag drack någon gång 04, den var mycket trevlig. Jag hittar en gammal anteckning om vinet och ser att jag betalade 145:- för den då. Nu ligger den aktuella årgången på 129:-. Vad kan den anledningen vara? Hoppas inte Baronen tummat på kvalitén.



Direkt i glaset har vinet en klart tydlig körsbärsfrukt. Men även en hel del röda bär som tex hallon. Doften är bärig och fräsch. En uns av choklad letar sig upp. Även en känsla av krämighet.

I munnen är vinet slankt och fräscht. Tydliga inslag av körsbär och röda bär. Även här hittar jag en uns choklad, och en lätt touch av fat. Vinet är något tunnare än jag minns det från förr. Kanske bara inbildning. Till en okomplicerad middag tror jag det här sitter perfekt. Men frågan är om jag inte kan hitta en annan toscanare som ger mer för pengarna.

2005 Rocca Guicciarda Riserva, Italien, 129:-

2004 Ojai White Hawk Syrah

Ojai har blivit lite av en favorit hos mig. Så när Divine släppte denna Syrah i mitten på november så slog jag till på några flaskor. I Gunnar Nordgrens nyhetsbrev står det skrivet så här om detta vin;
Vingården är planterade på en kulle i ren sand i Cat Canyon nära Los Alamos. Av den anledningen är stockarna oympade, vilket ger en speciell smak åt vinet. Adam avstjälkar alltid alla druvor. En av anledningarna är att det finns mycket potassium i stjälkarna vilket ger en lite lägre syra, vilket Adam inte gillar. Dessutom har Adam alltid så lågt skördeuttag att de är kraftfulla nog utan att behöva biffas upp med stjälkar. Adam slutade för många år sedan med att sätta till någon syra till sina viner och denna vingård är relativt kall och har naturligt en bra syra. Vingården ägs och brukas av familjen Henley. Den brukas organiskt och "sustainable". För Syrah är klonerna 1 och 6 planterade.



Doften signalerar sötmogen frukt. Stor och extremt fruktig doft. Allra tydligast blir tonerna av hallon och vanilj. Här finns också lite lakrits, hallon-lakrits. Spännande Rhone-liknande inslag av korv och charkuterier. Något animaliskt döljer sig där inne också. Vinet doftar mustigt och murrigt.



Smaken är riktigt stor, koncentrerad och fyllig. Kompakt frukt med tydliga inslag av sötfruktiga hallon fyller min mun. I smakens mitt bränner tyvärr en alltför stor eldighet fram (15,5%). Avslutet är långt och innehåller mängder med lakrits. Ett stort och gott vin, men kanske är mina förväntningar lite för höga just idag. Så jag placerar inte den här flaskan på Årsbästa -09.



2004 Ojai White Hawk Syrah, USA, 319:-

2007 Duorum

Blev sugen att prova den här portugisen, för att se om det kan bli det nya husvinet här hemma. Duorum är ett projekt där två av Portugals mest kända vinmakare José Maria Soares Franco och João Portugal Ramos tillsammans skapade detta vin. Druvblandningen är touriga nacional, touriga franca och tinta roriz som skördades för hand. Vinet fick mogna på amerikanska och franska ekfat i sex månader.

Doften är väldigt bra och har en ren frukt. Den goda doften är fylld med mörk frukt som samsas med en trave hallon. Vinet har en viss djup och komplexitet. Här finns en lätt karaktär av fat och en underton av lakrits.

Smaken är slank och har en känsla av sval frukt. Doftnyanserna hänger med i munnen med mörk frukt, hallon och lakrits. Tanninerna sitter där dom ska. Tyvärr upplever jag ett litet vattnigt mellanregister. Att vinet är något tom i mitten. Annars är smaken okomplicerat gott och enkel att dricka. Vinet känns Nya Världen i doften men mer old fashion i smaken. För mig är det här ett vin som jag kan rekommendera till alla vänner som bara vill ha nåt gott och som är säkert.

2007 Duorum, Portugal, 99:-

2001 Chateau Lafon-Rochet

En enda gång har jag köpt primörviner. Då gällde det årgång 2001. Jag hade semester då det begav sig, den 21 augusti 2002 kl 11. Jag befann mig i Hälsingland och for in till systembolaget i Hudiksvall. Klockan 11 stod jag där och sökte uppmärksamhet hos personalen. Han som hjälpte mig var trevlig men fick läsa igenom rutinerna för händelsen. Det var första gången för honom och jag gissar den enda gången det året.

Sen var det bara och vänta. Och vänta. Och vänta. Så, den 24 mars 2005 fick jag samtalet att det gick bra att komma och hämta vinerna. Som tur är har jag släktingar som bor i Hälsingland som fick rycka in och kvittera ut, annars hade det blivit en resa på 35 mil, enkel.

Nåväl, det här är en av de flaskor jag köpte då. Jag kan inte så mycket om slottet, men läser i min uppslagsbok att slottet är klassat som 4e Cru Classé. Gården köptes av familjen Tesseron 1959, och då var den riktigt nergången. Men med en himla massa pengar satsades på omplantering och restaurering. Så nu kan gården erbjuda mer kraft och modernare viner.

Färgen på vinet är mörk röd. Här syns ingen begynnande mognad.

Doften är direkt knuten. Sen framträder en tydlig jordighet. Under jordlagret kan man förnimma stall och svarta vinbär. Mycket mer är det inte. Den tydliga jorden skymmer allt annat.

Smaken är som att tugga ett stycke jord. När man svalt jorden fylls munnen med läder, hästsadel och svarta vinbär. Vinet har en tydlig strävhet.

Ju mer jag och Agne provar på vinet, desto mer blir vi övertygade om att det är defekt på något sätt. Det blir svårt att njuta av dropparna i glaset, varför vi lämnar halva flaskan för att frysa in till framtida såser. Typiskt. Kan det vara korkskadat tro? Efter sådan väntan. Jag tror att jag blivit en stor förespråkare för skruvkapsyl.

2001 Chateau Lafon-Rochet, Saint-Estephe, ca 320:-