Clarendon Hills & Uva Mira

Det var längsen jag och Agne provade vin ihop. Så äntligen hittade vi en lucka i kalendern. Upplägget är som vanligt, en varsin flaska och man provar den andres blint.
Först ut är min flaska.

Det första som slår oss är en viss ton av medicin. Sen kommer en läcker doft av blommor med tyngdpunkt på rosor. Frukten doftar lite söt och bär inslag av vanilj. Sötbäriga toner av jordgubb och hallon. Efter en stund i glaset finns en känsla av skog eller nyponhäck.

I munnen är vinet visköst och väldigt eldigt (14%). Den varma eldigheten är så pass stor att det ger en Sherry-känsla. Alkoholen har tyvärr lindat sig runt all frukt, vilket gör det extra svårt att plocka ut beståndsdelar. Vinet har en oljig känsla i munnen. Vi hittar lite hallon och en läcker touch av gräddessert. Läckra silkiga tanniner. Vinet upplevs väldigt välgjort och påkostat. Tyvärr stör alkoholen alldeles för mycket för våran smak. Doften är jätte läcker dock.

Synd där, jag hade höga förväntningar på denna Aussie-Grenache. Producenten Clarendon Hills är en av Australiens största kultproducenter. Robert Parker har bland annat utnämt dom till Wine Producers of the Year. Vinstockarna har en ålder på 65-85 år och vinet har lagrats på små franska nya ekfat i 14 månader.

2006 Clarendon Hills Grenache Old Vine Hickinbotham, SB 99797, 299:-

Nästa flaska står Agne för.

Kraftig svartvinbärs doft. Djup mörk frukt. Läckra nyanser av bondgård och ensilage. Snygg make-up av fat, inget oakmonster här inte. Efter ett tag även lite trevliga körsbär och en spännande ton av burk-champinjons-spad. Annars tycker vi doften ger ett ärligt och äkta intryck.

Smaken är kraftfull och rejält sträv. Tanninerna gör munnen snustorr. Mörk frukt med toner av svartavinbär och körsbär. Lite snygga fat ligger dolt i frukten. Avslutet är långt, men som sagt rejält strävt. Vinet känns på tok för ungt att dricka nu. Senare på kvällen bryter lite gröna toner fram, som te x kvisttomater och paprika. Är det Cabernet Franc månne? Det är absolut ett välgjort vin som det ska bli spännande att få prova om ett par år. Om det är möjligt Agne?

Uva Mira är en otroligt spännande producent som ligger i Stellenbosch, högt uppe i Heldelberg Mountains. Det höga läget ger ett svalare klimat, vilket gör att vinerna drar mer åt det europeiska hållet. Det gick inte att finna den annars så tydliga rökigheten som man finner i viner från Sydafrika. Att vinet sen har en så kraftig ryggrad skiljer sig också mot dom "sötfruktiga" vinerna här ifrån tycker jag. Druvblenden är Cabernet Sauvignon, Merlot, Shiraz och Cabernet Franc.

2006 Uva Mira Red Blend, Sydafrika, ca 200:-

Två mycket bra viner provade. Där ena dominerades av alkohol och den andra av unga tanniner. Just ikväll var Uva Mira vinnaren för mig, ett mycket bra vin. Hoppas vi kan göra om det här snart igen, Agne.

2007 Perdera

Det här är också ett vin som jag tänkt prova, men aldrig kommit till skott med. Nu tog jag chansen och det ångrar jag inte. Producenten Argiolas är en familjeägd gård på södra Sardinien. Deras flaggskepp Turriga får mycket positiv uppmärksamhet, ser fram emot att få tillfälla att prova den. Perdera är ett betydligt enklare vin, säkert gott till olika charkuterier, pasta eller varför inte pizza. Druvblandningen är 90% monica, 5% bovale sardo och 5% carignano. Druvan Monica var okänd för mig, så efter lite läsning får jag klart för mig att denna Sardinska druva levererar lättdruckna vardagsviner.

Doften är initialt stört läcker, med massor av mörka mogna körsbär, lite salmiak, en hel del fattoner, allt toppat med lite choklad. Efter en tid i glaset skiftar den mer åt cigarr och tobak. Efter ytterligare en tid så växlar frukten över till mer röd karaktär. Nu känns de klassiska syrliga körsbären igen, men också lite blandade örter. Det här lovar gott.

Smaken kan inte lura någon att det är något annat än italienskt i glaset. Vinet är super tydlig på körsbär. Det var längesedan jag kände det så tydligt som i det här vinet. Vinet har en personlig touch, precis som jag gillar. Den har en bra struktur med fina sandiga tanniner. Trots att den är ganska lätt i sin kropp så är det ändå en rätt så rejäl skjuts i smaken. Ju mer syre i vinet, desto mer går det åt syrlig röd frukt.

Jag gillar det här vinet. Helt klart ett av de mest spännande i sin prisklass. Andra har inte varit lika glada över det. Så kan det vara.

2007 Perdera, Argiolas, Sardinien, SB 6026, 85:-

2005 Salvareggi

2005 Salvareggi var ett av de 10 viner som stoppades vid lanseringen av oktober nyheter förra året. Systembolaget hävdade att de inte var de samma viner man fått smaka på vid offerteringen. Samma etikett men inte samma innehåll. Hur det gick vet jag inte, men nu stod den där på hyllan iallafall, så det var väl bara att prova.

Druvblandningen är sangiovese, cabernet sauvignon och merlot i för mig okänt stora delar.


Rätt läcker rödfruktig doft, med tyngdpunkten på vinbär och körsbär. Det doftar välgjort och innehåller charmiga fattoner. En uns choklad, men det som gör doften extra spännande är för mig den tydliga tonen av eneträd.

Smaken bär på syrlig frukt med toner av körsbär, plommon och choklad. Men också mer av trätoner så som fat, ceder och eneträd. Om doften var charmig och personlig, så var det inget som smaken kan skryta med. Vinet smakar tillrättalagt och snyggt, men saknar karisma och personlighet.


2005 Salvareggi, Toscana, Italien, SB 12356, 119:-

2006 Langhe Nebbiolo

Så fort jag är ute i höstskogen, och då oftast när jag letar svamp, får jag ett starkt sug efter nebbiolo. Jag vet inte var det beror på. Kanske är det något med doften, fuktig höstskog och välfylld svampkorg.

Det var på tiden att jag tog mig för att smaka på Fontanafreddas Langhe. Den finns att hitta på de allra flesta bolagshyllor och har marknadsförts som en mini-Barolo.

Visst finns det där, den där fräscha, härliga höstskogen som är välfylld med svamp. Det är något blommigt också över doften. Klassiska italienska körsbär är en självklarhet. Lite mer spännande inslag som tjära och salmiak ger doften en kryddig karaktär. Till och med rotfrukter lyckas jag förnimma. Doften tilltalar mig mycket.

I munnen är vinet medelfylligt och läskande med en rejäl frisk syra. Syrliga italienska körsbär blandas med lite läder och salmiak. Den där känslan av blommigt hänger med i munnen också. Inte några tuffa Barolo-tanniner här inte, utan mer ett to-drink-now vin. Allt som allt så är det här ingen mini-Barolo, men jag tycker ändå att det här vinet ger lust till en mer stadig bekantskap.

2006 Langhe Nebbiolo, Fontanafredda, Piemonte, SB 22300, 99:-

Jones Road och Poliziano

När Patrik kommer över mitt i veckan är det brukligt att han tar med sig en flaska och jag står för en. Så provar vi varandras blint. Denna gång hade Patrik av olika anledningar inte möjlighet att ta med sig en butelj, så jag tog tag i saken och korka upp två flaskor. Eftersom vi skulle äta Confit de Canard med ugnsbakad kulpotatis i ankfett och en enkel men fräsch sallad, så föll valet på god Pinot Noir. Tyvärr sprack upplägget när det visade sig att 2006 Walter Hansel North Slope Pinot Noir var korkskadad. Då kommer man på att man har alldeles för lite Pinot i skåpet, så Polizianon fick rycka in och gjorde det med bravur.

Jones Road bär på en druvtypisk doft, sötfruktiga röda bär med tyngdpunkt på jordgubbar. Lite brända kaffetoner och läckra apelsinsyror.

Smaken känns bygger på ung sötbärig frukt, med inslag av knäck och kola. Röda bär är tydliga och då främst jordgubb. Vinet är väldigt rund och fin i munnen, kanske saknar lite tanniner för min smak. Den blir lite slätstruken. Visst är den god och den håller ihop fint under hela kvällen, men den där intressanta personligheten finns inte där.

Mandrone di Lohsa är något helt annat. Här får vi den där wow-kommentaren när vi sticker ner näsan i glaset. Det första som slår mig är bullbak!!? Det kan bero på att vi hällde upp vinet direkt utan luftning då Hansel var korkdefekt, för efter en kort stund är den söta kanelbullsdegen borta. Nu finns istället en läcker nyanserad och komplex doft. Fylld med körsbär, mörk frukt, kryddor, russin, portvinstoner, svamp och en liten begynnande mognad.

I munnen upplevs vinet först väldigt strävt, men det är borta i andra sippen, vi drack ju mjuk Pinot innan. Snygga fattoner med medföljande vanilj blandat med klassiska mörka körsbär. Russin likt en amarone men ändå inte, för här är har vinet också läskande syror och en stramhet. Eftersmaken är för mig komplex och sanslöst god.

Det här var en av årets höjdpunkter. Vinet köpte jag i junisläppet -07. Druvblenden för detta Maremma-vin är 80% Cabernet Sauvignon, 10% Petit Verdot och 10% Alicante. Poliziano gör några av de bästa vinerna i Italien, Asione och Le Stanze är väl inte helt obekanta för er vinintresserade.

2005 Jones Road Pinot Noir, Victoria, Australien, 219:-

2004 Mandrone di Lohsa, Poliziano, Maremma, Toskana, 269:-

2005 Château Bouscassé

Jag fortsätter i franska spåret här på bloggen. Alla vinintesserade känner väl till Alain Brumont i Madiran, som fått stora lovord i Sverige med sin Château Montus. Hans pappas gamla vingård Bouscassé är också riktigt, riktigt bra. Om man inte vill öppna sina Viellies Vignes så kan man ju prova hans standard vin som det här. Finns i dom flesta bolagshyllor. Förra årgången jag provade, -04, var mycket trevlig om än väldigt uttorkande i munnen av sina tanniner. Så nu var det på tiden att köpa -05:an och prova den.

Druvblenden är här 65% tannat, 25% cabernet sauvignon och 10% cabernet franc.

Doften har en läcker rödfrukt, men lite drag åt godishållet som t ex hallonremmar. Lite mjölkchoklad från godishyllan finns också. Snyggt integrerade fat ger en inbjudande doft.

Smaken bygger på fräsch och slank frukt. För mig går tonerna åt röda bär. Den Syd-franska känslan lyser igenom och vinet känns läskande. Visst finns det lite godisaktiga drag över det hela men allt sitter där det ska.

Det här levererar väldigt mycket tycker jag. För mig känns det drickfärdigt och gott redan nu. Jag hittar inte dom där torra tanninerna som jag fann i förra årgången, utan det är mjukt och tillgängligt. Eller också så har min gom fått erfara och vant sig med mer tanniner än för ett år sedan.

2005 Château Bouscassé, Madiran, SB 2204, 109:-

2006 Château Pont Saint-Martin

Kvällens vin hälls upp blint för mig.

Oj, stor och tydlig animaliska toner slår emot mig. Massor av charkuterier, korv och mörk dov frukt med tungdpunkt på björnbär. Jaha, nu har jag redan bestämt mig. Det här måste vara Syrah från Rhone! Jag sniffar igen, jo men så är det, det är Crozes-Hermitage säkert.

Jag smakar och i munnen är vinet läckert stramt, lite eldig men med massor av mörk frukt och en del fat.

Jag ändrar inte uppfattning. Mitt svar är Rhonesk Syrah.

2006 Château Pont Saint-Martin, Pessac-Léognan, Bordeaux, SB 96860, 195:-

OK!! Det kunde jag aldrig tro. Bordeaux. Vinet är uppbyggt av 90% Merlot och 10% Cabernet Sauvignon. Visst är vinet ungt och det fick inte vila många minuter i karaffen innan vi gav oss på det, men jag var övertygad om Syrah.

Sen händer det här som är det besynnerliga. Nu när jag sett etiketten och ursprunget så ändar plötsligt vinet karaktär! Är det möjligt att prova ärligt när man vet vad som är i glaset??

Charken tonas ner, visst finns det animaliska kvar, men fram kommer även dofter av ceder, blyerts och fat. O gräs som ligger mer åt hö än grönt.

I munnen finns stramheten blandat med syrlig mörk ung frukt. Samt de klassiska blyerts dragen och svagt kaffe.

Vinet är väldigt gott och det här är bättre än Ch. Bernadotte som jag provade senast. I Pont Saint-Martin är kroppen tyngre och svansen längre.

Här är en till som provat Pont Saint-Martin och liknade till Chateauneuf-du-Pape.

2001 Château Bernadotte

När Patrik var över på kvällen och vi lagade till lite lammfilé med stekta kantareller och tryffelrisotto, så ville vi ha ett vin som smekte maten och inte tog över maten. Valet föll på Bernadotten som jag köpte som primör -02.

Slottet Bernadotte ligger i Haut-Médoc nära staden Pauillac i Bordeaux. Slottet ägdes tidigare av det svenska paret Gunhild och Kurt Eklund, som genom enträget arbete höjde vingårdens kvalitet. Nuvarande ägare heter Madame Elaine de Lenquesaing från Château Pichon Longieville Comtesse de Lalande. Hennes världsberömda vinmakare garanterar en fortsatt utveckling av vinernas kvalitet. Namnet Bernadotte kommer från germaine Bernadotte som år 1615 gifte sig med Jouandoy du Pouey, vars son Jean behöll moderns familjenamn. Dennes ättling i fjärde generationen är marskalken Jean Baptiste Bernadotte, sedemera kung Karl XIV Johan av Sverige.

Vingården ligger på ca 50 hektar, och är planterad med 50% Cabenet Sauvignon, 44% Merlot, 2% Petit Verdot samt 4% Cabernet Franc. Det produceras ungefär 140 000 buteljer av detta vin.

Doften är trevligt mogen med drag av ceder och körsbär. Sen tycker vi oss känna igen mycket undervegetation, såsom multna löv, svamp och blöt höstskog. Väldigt trevlig.

Smaken bär på en skön mognad den med. Vinet känns elegant och läskande om än något lätt på gränsen till vattnig i sin mitt. Syran är fortfarande frisk och god, alkoholen bryter fram ibland i den lätta kroppen. Tonerna går åt ceder, kaffe och körsbär. Den goda eftersmaken följs av en jordgubbssmak.

Vinet är gott. Det var precis det här vi var ute efter ikväll. Skönt att få längta lite efter gamla världens läskande, eleganta och balanserande viner. Det gjorde sig väl till maten och under efterkommande trevliga samtal så slank det ner förvånadsvärt fort.

2001 Château Bernadotte, Bordeaux, ca 250:-